Ända sedan jag var liten har jag alltid drömt om att få ha en egen hund. Gick ut med grannarnas hundar för jämnan och tjatade flitigt på mamma och pappa som inte var så jätte sugna på att skaffa hund. På något vis kom dem på andra tankar, så när jag var 13 år kom Oliver in i mitt liv. Han är en Bichon Havanais som redan har hunnit fylla 10 år. Det låter verkligen gammalt tycker jag men det är inte många som gissar rätt på hans ålder, fortfarande får man höra folk som tror att Oliver är en valp. Med åldern har han blivit mycket snällare mot andra hundar och mera rädd för höga ljud. Han är ganska vaktig och ska gruffa åt det mesta, på utsidan verkar han ganska tuff men innerst inne är han en riktig liten fegis. Andra människor är inte speciellt intressanta enligt honom, men med dem han känner är han världens gosigaste med. Barn är heller ingen favorit, dem är oberäkneliga och är i hans ögonhöjd, händer det att han skulle bli trängd ja då klipper han till, men i luften för att visa att han blev rädd. Han är en riktig liten kelgris och vill gärna ligga så nära som möjligt :)

Jag har inte gått någon kurs med Oliver utan jag har tränat honom själv ända sen han var valp. Vid ungefär 5 års ålder började jag att klickerträna honom och från att ha tyckt att träning var sådär kul började han faktiskt uppskatta mina träningsstunder med honom.

Hösten 2006 blev Oliver sjuk, mamma var inne hos veterinären två gånger för hon tyckte att det var något som inte stämde, men både gångerna tyckte dem att allt såg normalt ut. Men sen en dag gick Oliver och gömde sig långt inne under cykelboden och vägrade komma ut, något som inte var likt honom att göra. Djur brukar ofta gå iväg för sig själva när dem känner att deras tid är inne så mamma fick naturligtvis panik och gjorde allt för att få ut honom därifrån. Väl inne på djursjukhuset blev det full fart på veterinärerna. Det visade sig att Olivers blodtryck var så lågt att om mamma inte hade åkt in med honom hade han dött. Under tiden han var inne så var det inte ens säkert att han skulle överleva, men envis som han är klarade han sig igenom den värsta krisen och det visade sig att han hade blivit drabbad av Addisons sjukdom. En sjukdom där binjurebarken bildar för lite av hormonet kortison. Nu är han frisk men får äta medicin resten av sitt liv. En veterinär sa till mamma att "man kan inte se på honom hur sjuk han egentligen är". Typiskt Oliver att vara sådär stretig och envis!

Oliver betyder så otroligt mycket för mig och jag hoppas att jag får ha honom kvar i många år till!